Att få vara lärare i Tokyo

I ett par veckors tid hade jag privilegiet att få undervisa på en internationell skola här i Tokyo.

Det är med glädje jag har gått hem med tuschfläckar på fingrarna från tavelpennor, uppfylld av möten och samtal med elever och kollegor.

Det är roligt och inspirerande att ha elever som har sitt material med sig till lektionerna, elever som är förberedda, och kommer i tid.

Det är underbart att få spendera tiden i klassrummet till undervisning, eftersom arbetsro är en självklarhet.
Normer, regler och rollförväntningar är inarbetade, vilket skapar ett tryggt fundament för både undervisning och umgänge i klassrummet.

Jag märker att jag har haft kraft och ork kvar efter arbetsdagen, eftersom striderna är få och lärarens auktoritet är given.

Jag känner mig trygg, uppskattad, och inspirerad av både elever, och kollegor.

Ömsesidig respekt för varandra i klassrummet och fokus på lärande och undervisning, är en god grund för inlärning.

Det är roligt att ha kollegor, som trivs med sina arbeten, och arbetsglädjen smittar av sig.

Skolans lektionssalar är något slitna, men rena och fräscha. Eleverna dammsuger och städar salarna och korridorerna varje dag utifrån ett rullande schema.

Det är tyst i korridorerna under lektionstid, alla lektioner är 40 minuter, tre lektioner på förmiddagen, en timmes lunch, och tre lektioner på eftermiddagen, två lite längre raster, en på förmiddag och en eftermiddag.
Det tar två minuter att förstå schemat. Inga håltimmar. Alla har samma lektionstider, utom på lågstadiet, 1-4 åk, där man har en klasslärare.

Skolor är olika i hela världen, speglar sina kulturer och samhällen som divergerar. Men grunden för all inlärning är lugn och trygghet i klassrummet, och det är skolans främsta uppdrag att skapa rutiner och struktur för att det ska bli arbetsro. Lärarens förmåga att agera ledare är en basal framgångsfaktor för elevernas inlärning.

Jag vet inte om jag orkar gå tillbaka och undervisa i Sverige i den kommunala skolan.
Förstå mig rätt, läraryrket är ett fantastiskt roligt arbete, fullt av glädje och inspiration. Jag är mycket stolt över att vara gymnasielärare. Det är roligt att ha elever och kollegor, och att vara en del av ett sammanhang som är viktigt och utvecklande. Men det finns för mycket som vi inte är överens om i Sverige när det gäller skolan, grundläggande värderingar om hur vi vill ha det, vilket gör att jag upplever det tungt, ensamt och utsatt, att vara lärare i Sverige idag. Vissa säger att lärarens status har sjunkit, men jag tycker att det är värre än så. Läraren har successivt fråntagits sin möjlighet att utöva sin profession, sin auktoritet. Auktoritet som läraren erhöll genom sina kunskaper, kompetenser och givna ledarroll. Det finns flera orsaker till den utvecklingen, den snabba tekniska utvecklingen är en orsak men den utvecklingen är inte unik för Sverige, däremot är de ambitiösa politiska reformerna och och bitvis snabba besluten, unika för Sverige. Ovilja att backa och göra om när reformer i skolan inte har har haft avsatt verkan, har tyvärr också saknats.

Något som jag upplever har ställt till det för svensk skola är en idealbild av ”en auktoritetsfria skola” – ett ideal som bitvis fortfarande finns kvar – jag hör fortfarande lärare presentera sig som ”stolta flumpedagoger”.

Om jag har förstått situationen och trenden rätt i Sverige idag är stämningen ”anti-Björklund”. För mig är detta ofattbart eftersom jag var verksam lärare när svenska skolan sjönk till botten, med drag och flöte, och Björklund och Folkpartiet fick upp svensk skolan och svensk utbildning högt på den politiska agendan, där den hör hemma.
Idag ställs det krav och förväntningar på skolan som man för tio år sedan inte kunde drömma om.
Trots detta råder det tydligen en ”anti-Björklund” trend. Men jag förstår inte, vem har emot behöriga lärare? Kunskap? Kvalitetskrav? Lektorer och karriärtjänster för lärare? Mindre klasser på lågstadiet? Borttaget av 1-7-lärare och 4-9 lärare? Återinförandet av låg-och mellanstadielärare? Nationella prov för en mer likformig nationell skola, med gemensamma kunskapskriterier? Obligatorisk förskoleklass? Fler speciallärare på lågstadiet? Mer undervisning i matematik? Tidigare betyg?

Men skolfrågan är komplex, inte bara lärarens roll och förväntningar på läraren har förändrats i Sverige, utan även elevrollen har förändrats markant. Elevens roll har kanske förändrats snabbare i Sverige än någon annanstans. Lena Andersson, ledarkrönikör i DN, skriver om självklarheter som tyvärr ibland lyser med sin frånvaro i debatten:

All kunskap och inlärning är praktisk. Man måste utföra den med sin kropp och sitt huvud. Inget annat fungerar. Ingen annan kan göra det åt en. Just detta gör social rörlighet möjlig. Studerandet på kammaren kommer ingen undan. Hur framstående föräldrar man än har måste kunskapen in även i den nya människans hjärna och där bli till förståelse genom studier i avskildhet.

Man måste studera, träna, för att lära sig något, devisen att ”repetition är kunskapens moder” gäller fortfarande.

Jag är stor fan av interaktivt lärande, skolan jag har arbetat på här i Tokyo använder Mac-datorer i undervisningen från årskurs sex. I följande blogg inlägg, ”IT på en internationell skola i Tokyo”, berättar en svensk släkting tillika en lärarekollega om sitt besök på min dåvarande arbetsplats, min dotters internationell skola och hur de använder datorer i undervisningen. Datorn är ett fantastiskt verktyg för lärande, internet en oändlig källa till kunskap och information. Men förändringar i samhället påverkar och utmanar lärarrollen, och läraren måste jobba med utvecklingen. Det är en av skolans stora utmaningar och tyvärr ligger inte Sverige i framkant där, heller. Digitaliseringskommissionen tillsattes av regeringen i juni 2012 och har i uppdrag att verka för att regeringens it-politik genomförs och strategi uppnås. Resultatet av undersökningen av IT användning i svensk skola var nedslående:

I årskurs fyra använder till exempel bara 28 procent av lärarna it i undervisningen i mer än var fjärde lektion. Det ligger strax under EU-snittet. I Irland anger 75 procent av lärarna att de gör det.

(www.lararnasnyheter.se /Skolverket)

Framförallt ligger svensk skola efter gällande digitala hjälpmedel i ämnet matematik. Sverige har idag kanske världens mest utvecklade infrastruktur på IKT- området men använder den fortfarande dåligt i skolan. Enligt OECD:s ranking över hur väl vi anpassar vår undervisning till moderna lärverktyg ligger vi på en placering under snittet och sämst ligger vi till inom ämnet matematik. Min dotter gör varannan matematikläxa via internet, här i Japan.

Sammanfattningsvis tror jag att erfarenhetsutbyte över gränserna är bra, jag tror på ömsesidigt lärande. Vi har mycket av att lära av andra länder, men även andra länder har att lära av oss, av våra misslyckande såväl som av våra goda exempel.
När jag var på väg att flytta till Tokyo sa en ledamot i kommunfullmäktige till mig att inte komma hem med några idéer i bagaget från skolan i Japan, som han tyckte var förkastlig med sin pluggdisciplin. Han avslöjade snabbt sig som någon som inte visste så mycket om Japan, dess skolsystem eller deras utmaningar.

I Japan ligger ett förslag på att avveckla de neutrala politiska skolstyrelserna i de olika stadsdelarna som leder skolan. Istället vill man införa politiska styrda styrelser. Man tror och hoppas att detta skall leda till mer ”hands on” i skolan. Man hoppas att mer politik i styrelseorganisation ska leda till mer insyn, förändringsvilja och utveckling i de japanska offentliga skolorna. Alla länder granskar, utvärdera och förändrar sina utbildningar kontinuerligt. I Japan ändrade man mycket i skolorna gällande både pedagogik och metodik, för ett antal år sedan, men mycket har man reviderat. Skolan i Japan är väldigt detaljstyrd och kontrollerad, väldigt lite lämnats till den enskilde läraren, man agerar innanför ramen.
Men inom de internationella skolorna, där jag har undervisat är friheten stor både för lärarna och skolledningen. Dock existerar väl utarbetade kriterium för kvalitetsgranskning och betygsättning.

I Sverige bör vi fundera på vilken politiska styrningen vi ska ha av den svenska skolan, nationell eller kommunal. Vilken modell tryggar bäst satsade resurser och garanterar likvärdig nationell utbildning?
Skulle det gå att enas över partigränserna skulle det vara önskvärt. Det skulle ge arbetsro för skolan och ge möjlighet att skapa långsiktiga mål.
Men det viktigaste är ge lärarna hopp om utveckling och förbättring, att återskapa tilliten till svensk skola. Vi är värda det.