Jag brukar prata med en japansk man på ett cafe, nära min dotters skola. Efter att ha kämpat mig igenom Tokyos rusningstrafik är jag värd en paus. ”Cafe-mannen” och jag pratar oftast politik. Han är 65 år, och pensionär sedan en tid. Vi talar engelska men han fyller ut eventuella språkluckor med japanska kraftord, vilket kryddar och färgar samtalet. Ibland sker det språkmissar som i rubriken. Min bekant menar att Shinzo Abe är rävaktig, listig och insmickrande, företeelser som vi också i Sverige kopplar till räven i sagornas och myternas värld. Men på engelska kan det tolkas som Abe-San är en riktig snygging, inte stygging: ”Abe-San is foxy” hävdar min japanska bekant, med allvar i blicken!
Det är lika svårt att hitta japaner som erkänner att de röstade på Abe-San som att hitta italienare som erkänner att de lade sin röst på Senor Berlusconi! Men någon röstade på dessa herrar, och frågan är varför, i Abe-Sans fall handlar det dels om rädsla, och mycket om ekonomi.
Och japanernas rädsla och oro är inte svår att förstå.
Japaner upplever hot, både internt; Fukushima, naturkatastrofer – och externt; Kina och NordKorea.
Naturkatastrofer är inget nytt, japaner har alltid levt med hot om jordbävningar och tsunamis, vilket har bidragit till att fatalism är ett nationellt japansk karaktärsdrag. Men när det gäller de externa hoten påverkar dessa Japans politik i dagsläget, framförallt utrikespolitiskt och försvarspolitiskt. När det gäller den senare nämnda, försvarspolitiken är Japan idag vid ett vägskäl. Japan har ont om allierade i närområdet på grund av tidigare krig, och pågående konflikter med grannländer, konflikter som är laddade och väcker stora rubriker i media. En del konflikter är geopolitiska såsom den med Kina pågående konflikten angående Senkaku-öarna, även kända som Diaoyuöarna, en obebodd ögrupp i Östkinesiska havet. I dagsläget gör Japan, Kina och Taiwan alla tre anspråk på området. Den andra geopolitiska intressekonflikten är med Sydkorea, angående några andra obebodda öar, som kallas för Dokdo på koreanska och Takeshima på japanska. Striderna är väl inte egentligen om själva öarna utom om fiskevatten, råvarutillgångar och makt över sjöfartsleder. Konflikterna har hettat till under de senaste dagarna i skuggan av Ukraina krisen.
Den tredje konflikten är av annan natur, moraletisk och går ända tillbaka till andra världskriget. Premiärminister Shinzo Abe vägrar att dra tillbaka den officiella ursäkten från 1993, den sk Kono Statement, till Korea. Ursäkten var en bekräftelse och ett officiellt erkännande att den japanska militären spelade en iallafall en indirekt roll vid utnyttjandet av koreanska kvinnor som sexslavar, eller så kallade “comfort women,” vars syfte var att förse japanska soldater med sexuella tjänster. Sydkorea kräver ett kraftfullare erkännande och en ödmjukare ursäkt, tyvärr är inte något av detta troligt i dagsläget.
Men Japans största skräck och oro är för vad Nordkorea kan ta sig för, ett land vars politiska ledning agerar helt oförsägerbart och skapar osäkerhet och spänning i hela regionen.
Alla dessa externa och interna hotbilder, påverkar politiker och politiken i Japan, det stärker känslan av yttre hot och främjar längtan efter intern gemenskap och enighet. Nationalismen rider på vågor av dessa känslor av rädsla och stolthet.
Nationalismen är ett utmärkande ideologiskt drag hos LDP, och LDP vill höja Japans militära och utrikespolitiska självkänsla. Japan har inga kärnvapen, vilket är förståeligt eftersom det är det enda land i världen som har drabbats av förödande kärnvapenkrig. I Japan har man en pacifist klausul, artikel 9, som antogs efter andra världskrigets slut, och där det uttryckligen står att man bara får ha självförsvar, eller som Mahatma Gandhi sa ”Shanti Sena” ungefär ”soldiers of peace”. Detta ifrågasätts idag i Japan, eftersom man upplever utrikespolitiska och militära hot på ett nytt sätt. Japan letar också efter flera allierade i närområdet vilket ledde till att
Abe-San räckte ut en hand mot Ryssland under OS, då Japan var en av få länder i världen som var representerade på plats under de olympiska spelen av sin regeringschef. Men sedan Rysslands annektering av Krim, är Japan lite tysta, och avvaktande.
Men Japan måste tänka sig för vilka vänner man allierar sig både med och emot.
En annan anledning till att LDP och Shintzo Abe vann valet 2012 var Japans försämrade ekonomi och katastrofala statsfinanser.
Abenomics är namnet på Abe-San ekonomiska politik. Termen ”Abenomics” är en ordlek av namnet Abe och economics, precis som ”Reaganomics” och ”Clintonomics”.
Då Shinzo Abe för andra gången blev premiärminister beslöt han att skapa ett kraftfullt ekonomiskt program kallat Abenomics; innehållande ”de tre pilarna” för att få igång Japans krympande ekonomi som var hårt ansatt av deflation och snabbt stigande statsskuld. Den första pilen är en mycket expansiv penningpolitik, som sänkte den japanska valutan till exportindustrins glädje. Den andra pilen är en likaså expansiv finanspolitik och den tredje pilen är strukturella reformer. Reformerna kommer stegvis, eller som tre skjutna pilar, två är avfyrade och en pil återstår.
Avsikten är att sänka räntorna, uppmuntra till större risktagning i ekonomin och skapa inflation. Målet för Japans centralbank är att få upp inflationen till två procent. Genom att skapa inflation (om än låg) hoppas man att optimismen ökar och därmed den ekonomiska aktiviteten.
I Sverige är det vanligaste att man under kollektiva löneförhandlingar förordar ett samarbete mellan olika arbetsmarknadspartner för att hålla nere lönekraven. Bonusar inom offentligt och privat näringsliv kritiseras också hårt, inte minst av finansminister Borg. Men i Japan är det tvärtom, här uppmuntras höjda lönekrav och bonusar. I Japan har den nominella lönenivån sjunkit år för år, sedan år 2000. För att bryta deflationen har regeringen och arbetsmarknadsparterna haft diskussioner om att höja lönenivån. Enligt Abe-San råder det en samsyn om att höja löner och bonusar. Men i verkligheten är de stora företagen avvaktande och skeptiska till att höja lönekostnaderna.
Den japanska regeringen har också lovat nya tag inom finanspolitiken. Bland annat ska man satsa på investeringar i infrastruktur med ett enormt stimulanspaket. Samtidigt höjdes konsumtionsskatten från fem till åtta procent nu i april och nästa år skall den höjas igen, till tio procent. Skattehöjningen bromsar först upp ekonomin, men hoppas sedan leda till höjda löner. Momshöjningen behövs för att kunna betala ökade offentliga kostnader.
Nåja, funkar det?
Först gick det upp, och nu går det sådär. Ungefär som pilar brukar funkar, simpel aerodynamik, snabbt i början men sedan faller farten snabbt.
År 2013 steg börsen och som helhet växte landets ekonomi med cirka 4 procent första halvåret. Men andra halvåret mattades dock tillväxttakten av till 1 procent, och varken konsumtionen eller de privata investeringarna har tyvärr hållit önskad fart. I år kan momshöjningen, en del av reformpaket två, eller pil nummer två – medföra en ny dämpning. Men å andra sidan planerar regeringen extra stimulansåtgärder, pil nummer tre. Internationella valutafondens prognos för 2014 är en ökning 1,7 procent för Japans BNP.
Många säger att Abenomics har gett japanerna självkänslan och självförtroendet tillbaka. Kanske är det sant. Men stora problem kvarstår som att lösa energiförsörjningen och framtidens arbetskraftsbrist.
Och sedan har vi det här med jämställdhet….
Ska bli spännande och se hur han löser det, foxy Abe-San!
socialliberal 