”Vem ska man tro på?” Tomas di Levas nittiotals dänga ringer i öronen i dessa Coronatider. Kanske blottas våra mänskliga behov av att vilja undfly ovisshet och ansvar till att idolisera och teckna världen svart eller vitt. Längtan efter tvärsäkerhetens trygga famn i en tid av oro är uppenbar och riskerar att göra oss fördummande och fördömande. Efter att stilla ha läst morgontidning på morgonkvisten så tvingas jag in acceptans av att vi lever i en tid av tvetydighet och osäkerhet och tack och lov är det kanske där det är bästa stället att vara på just nu ”i osäkerhetens trygghet”. Efter genomläsning av SVD den 2 maj (SvD 20200502) framkommer det att WHO gör ett officiellt uttalande (WHO 20200424) ”det finns inga bevis för att människor som har återhämtat sig från en Covid-19 och har antikroppar är skyddade mot en andra infektion”. Samtidigt tillkännager forskare vid South Korean Disease and Control and Prevention(CDC) att det är omöjligt att smittas en andra gång av Covid-19. Om WHO påstående är korrekt är den svenska Covid-19 strategin förordnad av Folkhälsomyndigheten en katastrof men om Sydkoreanska motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten är korrekt då den svenska strategin internationellt sett antagligen den överlägset klokaste. När får vi svaret? Tidigast 2022.
I samma morgontidning så framkommer att Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet och författare till boken ”Pandemin” tror på en trolig risk av mutation av Covid-19 beroende av en eventuell framtida generös användning av vaccinationer och Covid-19 mediciner. Tomas Bergström, professor i klinisk mikrobiologi vid Sahlgrenska akademin är inte alls lika bekymrad, han tonar ner risken för mutationer hos Covid-19 viruset.
Nu är det tyvärr så att akademisk forskning inte är en konsensusbranch och har aldrig så varit och kommer aldrig att så vara i ett fritt och demokratiskt samhälle.
Beslut som bygger på vetenskap ska handla om objektivt övervägande av bevisföring, i den bästa av världar. Det vill säga att medicinska rekommendationer ska vila tungt på objektiv vetenskaplig bevisföring, enbart faktakunskaper alltså – men, tyvärr, är inte alltid detta fallet, utan ofta är mänsklig prestige och ekonomiska resurser snudd på allenarådande eller i alla fall avgörande vid all typ av beslutsfattande även i Coronatider. Om man väljer att bortse från dessa mänskliga och ekonomiska faktorer som oviktiga vid beslutsfattande då är man i bästa fall naiv och okunnig och i sämsta fall manipulativ.
Dessutom svänger det i forskningsvärlden snabbt på grund av mängden bearbetad data det vill säga forskningens underlag är både kvalitativt och kvantitativ avgörande, det som gäller just nu, kanske inte gäller om en vecka eller två år. I forskningsvärlden talar man om ”hindsight bias” eller på vanlig svenska efterklokhetens kranka blekhet, ett fenomen erkänt av vetenskapsmän och forskare och mindre använt av politiker och statsmän.
Det som då är det viktigaste är kanske att hålla igång den öppna samhällsdebatten att främja internationell utblick, försöka hålla flera tankar i huvudet och skapa tillåtande och öppna debatter. Dessutom bör vi återinsätta de politiska företrädarna till de ytterst ansvariga i de politiska besluten, inte myndighetsrepresentanter och i samma process vara försiktiga med vetenskapliga såväl som politiska idolporträtt som mest fördummar och sänker den intellektuella nivån betydligt.
socialliberal 