Är det aga eller kunskapsstandardiserade betyg vi talar om att införa på försök i årskurs fyra i Sverige? Styrkan och motståndet i debatten är ej proportionerlig till sakfrågan. Tänk om ändå samma offentliga engagemang skulle finnas och kunna mobiliseras i kampen mot mobbing och utanförskap i Sveriges skolor?
Jag läser med bedrövelse om kommuner i Sverige som inte vill medverka i försöksverksamhet med betyg från årskurs fyra, och jag undrar varför?
”Flera kommuner vägrar betygsförsök”
Först lite om min bakgrund och varför jag inte delar den här åsikten utan direkt tycker den är symtomatisk på det stillestånd som råder och har existerat i svensk skolforskning de senaste decennierna. Förutom min examen som gymnasielärare har jag fortsatt att studera till en Mastersexamen i skolutveckling och pedagogik, båda examina från Lärarhögskolan i Stockholm. När jag vill forska om praktisk skolutveckling, på min mastersutbildning år 2010, vid Lärarhögskolan i Stockholm, blev jag rekommenderad att forska om skolbränder utifrån ett psykoanalytisk teoretiskt perspektiv. Nog så intressant ämne, men jag efterfrågade mer matnyttig forskning som utgick från konkreta problem i klassrummet.
Men en högst aktuell undersökning från förra året visar att endast 2% av den pedagogiska forskningen i Sverige handlar om konkreta utmaningar i klassrummet. Samtidigt som det är den forskning som borde prioriteras – speciellt i den snabba och kunskapsbaserade digitala värld vi nu lever i – och sådan forskning skulle kunna leda till förbättringar och tydliggörande av problem och utmaningar i såväl pedagogiska, didaktiska som ledarskapskaraktärteristiska frågor. Kanske även leda fram till förbättrade digitala hjälpmedel, såsom lärplattformer, samt förbättrade och progressiva metoder och didaktiska lösningar i både humaniora såväl som naturvetenskap.
Under mina tjugo år som gymnasielärare i Stockholmsstad har jag tagit del av fortbildningsdagar och kurser i Lärarhögskolans regi. Jag tänker inte närmare gå in på mina studier eller bakgrund, men jag vill endast styrka att jag har erfarenhet av, och vissa insikter i, den pedagogiska forskningsvärlden i Sverige, och framförallt i Stockholm, och jag är inte förvånad över åsikterna och uttalanden av den pedagogiska expertis som det refereras till. Vetenskapsakademins Skolkommitté, Skolverket, Skolinspektion, Lärarförbundet och ett flertal journalister, som alla delar åsikter får stor plats i media. Och budskapet som hamras är att den ”samlade expertisen” i Sverige är emot tidiga betyg.
”Temat för kampanjen har varit att betyg från årskurs fyra i grundskolan, som i andra OECD-länder, inte är viktigt för skolresultaten, att det saknas forskningsstöd och att man bör avvakta ytterligare studier om betygen från årskurs sex innan man överväger en förändring.”
”DI debatt: Pedagoernas makt över skolan skadlig”
I Sverige består merparten av det pedagogiska etablissemanget av betygsmotståndare. I Sverige har vi en extrem ideologiserad pedagogisk forskning. Skolforskningen är mer visionärt än praktisk förankrad, och jag tror det stigmatiserar och begränsa vår nationella pedagogiska forskning.
Därför citera och användas forskning från andra discipliner såsom hjärnforskning, Martin Ingvar, och Anna Sjögren, nationalekonomi, för att kunna bredda och fördjupa forskningsfältet, och i det här fallet, frågeställningen om betyg, vilket är både intressant och önskvärt.
Men det finns fler orsaker än de ovan nämnda argumenten, för att kommuner i Sverige borde anmäla sig och medverka till försöket med betyg från årskurs fyra. Behovet av forskning av kunskskapsstandariserade betyg och dess effekt på undervisningens innehåll och metoder är stort.
När man tar del av den offentliga betygsdiskussion i vårt land, slås man av det faktumet att det saknas kunskaper om hur vårt nuvarande betygssystem fungerar, och om hur betyg fungerar, överhuvudtaget. Sveriges betygsystem bygger på en kunskapsstandardiserad modell vars syfte är att avgöra om en elev har nått en specifik kravspecificerad uppsatt nivå, till exempel som vid en uppkörning för körkort. Läraren mäter progression och väger dem emot uppställda betygsgränser. Betygsgränser fastställs som skillnader mellan olika kunskapsstandarder.
/Källa Bo Sundblad, från Cathrine Taylor: Assessment for Measurement or Standards. 1994/
Men i Sverige bygger en signifikant del av betygsforskningen på relativa betygsmodeller vilket lätt blir missvisande. Viktigt med forskning är också den nationella kontexten där forskning utförs; skolmiljö i Storbritannien, Japan, Israel, Kuba och Sverige är väldigt olika. Självklart skall internationell forskning användas, något jag är stark anhängare till, men det finns komponenter i forskningen som måste belysas ur nationell särart. I Sverige till exempel har vi en internationellt sett extrem informell skolmiljö, och vårt samhälle är inte hierarkiskt på det sätt många samhällen är, till exempel emellan vuxna och barn, unga och äldre – vilket påverkar svensk skolmiljö och präglar kommunikationen i vår inlärningsmiljö.
Det andra argumentet för att påskynda försöksverksamhet med betyg från årskurs fyra är att förbättra lärarutbildningar och uppvärdera läraryrket för barn i de yngre åldrarna. I Sverige är lärare ett yrke som har sjunkit i popularitet, något som dalande intagningspoänger vittnar om. Många utbildade flyr från yrket. Lärare behöver stöd att professionaliseras och uppvärderas. För att klara av läraruppdraget behöver vi ge våra lärarstudenter en verktygslåda, de behöver verktyg för att klara av skolans och klassrummets verklighet. Lärare behöver känna sig kompetenta och trygga i klassrummet och besitta insikter och förståelse för sitt uppdrag. Ett verktyg i lådan bland flera är att kunna bedöma kunskaper. Med kunskaper i standardiserad kunskapsbedömning, utvecklas förmågan att kommunicera kunskapsstoff med eleverna. Förmågan till kommunikation av kunskapsprogression på elevens nivå är fundamental för förståelse för inlärning, eller på vanlig svenska, lärare och elev måste båda veta vad man ska kunna, läraren hur man ska lära ut och stimulera till inlärning och läraren måste mäta både elevens inlärningskurva och sina egna metoder.
Om man ska berätta för någon om vädret utomhus kan man säga, varmt, hett, kyligt, isande, eller man kan använda sig av Celsius grader. Detsamma gäller kunskapsprogression, vi kan trötta ut oss i att analysera och söka värdeneutrala begrepp för att mäta kunskap eller standardisera gradmätningen. En skola som utbildar, levererar, och kommunicerar sitt uppdrag till samhället kommer få stöd och höjd status. Och som tidigare nämnt, det som mäts, det utförs.
Vad händer med barns självförtroende vid kunskapsmätningar? Får barn dåligt självförtroende av att i tidiga år få betyg? Det är viktigt är att skilja på självförtroende och självkänsla när vi talar om barns psykiska hälsa. Att ge barn insikter och förståelse för sitt eget lärande, att i tidig ålder förstå att man som människa har ansvar för sina handlingar och ge barn äkta självkänsla skapar ett realistiskt självförtroende. Ett orealistiskt och upplåst självförtroende kan hindra människor från att lära sig saker, få självinsikt, och mogna som människor.
Barn och ungdomar i Sverige uppvisar psykisk ohälsa, enligt jämförande och internationell undersökningar, på ett sätt som är svårt att förstå och förklara eftersom vi i Sverige har ett av världens mest barntillvända samhällen. Kanske kommer barns självförtroende att sjunka för de barn som får sämre betyg än vad de trodde att de skulle få, eller för de barn som förväntade sig att få högre betyg än vad de får, kanske är det så. Jag vet inte. Men jag tror att barn i Sverige påverkas mer av en orolig arbetsmiljö i skolan, av ett stressat liv med aktiviteter och måsten utanför skolan. Och kanske är det att föredra att få insikter i sin kunskapsnivå i tidig ålder och kunna agera i ett tidigt stadium för att undvika kunskapsluckor i ett senare skede.
”Ungas psykiska hälsa förbryllar forskare”
Jag tycker oron över att införandet av tidigare betyg skulle stressa barn måste tas på allvar och bemötas. Först och främst, ordet stress på engelska har en annan innebörd än i svenska språket där det endast framställs som negativt laddat begrepp. Det finns felaktig översatt forskning med begreppet stress, vilket jag tror har bidragit till att stressbegreppet missförståtts i Sverige. Stress kan vara både stimulerande och utvecklingsbefrämjande, och är inte något som hela tiden måste undvikas med minskande krav. I Sverige finns en »stresspanik« och många ungdomar självrapporterar ofta stress som ett problem. Stressen upplevs som psykosomatiska besvär, sömnsvårigheter, nedstämdhet och ångest. Är det vår tid, eller är det ungdomstidens våndor? Eller är det en del ungdomarnas fallenhet att utveckla destruktiva levnadsvanor, där känsla av övergivenhet och oro få gro? Jag tror rädslan att inte få ett eget arbete och att inte kunna försörja sig och att inte kunna skaffa eget boende inom rimlig tid, kan vara en stor stress som gör att man inte vågar ta språnget från barndom till vuxenliv. Då hjälper det inte att vi skapat ett barnvänligt samhälle, då behöver vi ett unga vuxna-vänligt samhälle. Så mitt tredje och sista argument för att inför försöksverksamhet på tidiga betyg är, tänk om det föreligger en chans att tidigare betyg kan skapa ett kunskapsvänligare samhälle, och kan skapa en skola där barn och ungdomar inte förlora den kunskap de har rätt till, utan vinner insikter, förbättrad kvalitativ utbildning och erhåller självkänsla och insikter i sitt eget lärande.
Hur är utbildningsnivån i Sverige idag? Har vi den bästa skolan i världen? Vilka utmaningar har vi? Vi har flera. Andelen elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet har ökat med 25 % sedan 2006. Idag lämnar mer än var åttonde elev grundskolan utan behörighet att söka till gymnasiet. Jag skulle vilja påstå att den åttondelen har stora brister i grundläggande kunskaper i att kunna läsa, och räkna. Vi måste få en bättre skola, vi måste få mer ”för pengarna” och hur får vi det? I all verksamheten finns det en sanning – det som mäts, det utförs.
PISA 2012 har diskuteras i svenska medier sedan den slog ner som en bomb. Det viktigaste i hela rapporten är att OECD bedömer att drygt var femte 15-åring i Sverige saknar tillräcklig läsförståelse för att klara av framtida lärande, alltså 20%! Kunskapsluckor som uppstår i grundskolan försvinner inte, de följer med, hela vägen in i gymnasiet, där 25% av eleverna (ca 30 000 elever) lämnar gymnasiet utan slutbetyg. Jag har jobbat med denna kategori elever i många år, de flesta är skoltrötta, en del har varit utsatta för mobbing, några har sociala och psykiska problem, de finns de med grova språksvårigheter, och många har erfarit utanförskap, men alla har de gemensamt, att de har stora kunskapsluckor och saknar grundläggande läs-och skrivförmåga i sitt modersmål.
”Skolans växande kunskapsluckor”
När man flyttar utomlands med sitt barn, i skolåldern så ber man om, en utvärdering av kunskapsnivån eftersom betyg inte ges till lägre åldrar, men läraren i Sverige skriver ofta ihop en bedömning av barnets personlighet istället för barnets kunskapsnivå. Jag tycker inte barns egenskaper ska användas som betyg i tidiga år, jag tycker deras kunskapsprogression skall mätas. Kanske kan man göra det på andra sätt, med andra styrinstrumenten än betyg, mycket möjligt. Men jag är glad att vi idag har betyg från årskurs sex, och jag hör inte idag många argument där emot.
Jag hoppas att försöksverksamhet av betyg kommer att ske, följas, forskas om och utvärderas. Jag tror också att vi har seriösa utmaningar som måste mötas, i svensk skola, och betyg räcker inte enbart för att möta dessa. Inte räcker heller endast ökade resurser och tvång.
Men mina avslutande och sammanfattande funderingar är följande, vi har haft betyg i årskurs i fyra tidigare, var skolan sämre då? Mådde barn dåligt av att bli kunskapsvärderade i tidiga år? Det var en annan tid, en annan verkligheten, kanske går frågan inte att besvaras och kanske är den inte relevant. Men effekterna av betygets borttagande går det att dra vissa slutsatser utifrån.
År 1970/71 infördes Lgr69 och kommunerna övergick successivt till att ta bort betyg på lågstadiet och mellanstadiet. Men lärare som undervisade på lågstadiet och mellanstadiet hade förmågan att värdera och mäta kunskap en lång tid efteråt. Något som dock försvann och försvagades i takt med att gamla lärare pensionerades och nya intog deras anställningar. Professionella kunskaper försvann, tappades bort, när man slutade att mäta unga elevers progression i att läsa, skriva och räkna. Det är dags att återerövra dem och ge dem till lärarna att ha i sin verktygslåda. Mycket av de utvärderande arbete som sker i skolan idag, skulle inte behövas med tidigare betyg. Tydlig och detaljerad uppföljning är aldrig fel, standardiserade kunskapskrav kommunicerar vad som krävs för både lärare, elever, föräldrar och samhället. Krav att sätta betyg i årskurs fyra tror jag inte skulle tynga lärarna, jag tror att det skulle tydliggöra deras uppdrag och professionalisera yrkeskåren. Idag har de krav på sig att utvärdera och kommunicera resultat, och det kan vara omständligt och krävande utan att ha artikulerade grader, såsom betyg att ta till.
Slutligen, de skolor i världen går det bra för, har de tidiga betyg? Ja, det har de.
Det går inte heller att säga att det är resurser som saknas, Sverige satsar lika mycket, om inte även betydligt mer, på skolan, än många av Pisamätningens toppnationer. Men resultatet av vad man får nationens satsade skattepengar är väldigt olika. Idag får man bättre undervisning för pengarna i VietNam än i Sverige.
Har vi råd att inte prova och utvärdera? Vad har vi att förlora?
socialliberal 