Stockholm, sunkigare, och snuskigare än någonsin?

Förstå mig rätt, det är underbart att vara hemma i Stockholm igen efter att inte ha satt sin fot på svensk mark på över ett år. Jag njuter av familj, vänner, grannar, limpmackor med ost, världens godaste kaffe och ljusa sommarnätter.
Men, jag blir ledsen och uppriktigt arg när jag sätter min fot på Slussen, som är snuskigare, och vidrigare än någonsin. Varför händer det ingenting? Hur orkar människor föra kamper för sina estetiska innerstads-ideal – som ofta bygger på nostalgi och förändringsrädsla – och på så sätt lyckas med att omöjliggöra utveckling och progression för förbättrad kollektivtrafik för de breda massorna av trafikanter.

Jag och dottern åker med SL i 100 minuter, och upptäcker att det inte finns en enda toalett längs med hela vägen, vilket jag bara kan konstatera är människovänligt. Det blir bil nästa gång, för då kan man köra in och stanna på mackar och dikeskanter.

SL betalningssystem omöjliggör spontanresor – hur gör turister? Det finns ingen information på engelska, någonstans, men som tur är SL:s personal kunniga på språk och informerar tålmodigt. Men det blir problem och frustration när det inte finns bemanning.

I Tokyo, min nuvarande hemstad finns olika privata, och offentliga tunnelbanelinjer, pendeltåg, bussar, och monorailsystem. Biljettsystemet är samkört emellan alla olika system, privata såväl som offentliga. Befolkning i stor-Tokyo är cirka 28 miljoner, de flesta pendlar. Trycket på kollektivtrafiken är kolossal. Men finns alltid gratis, trygga och någorlunda rena toaletter, dessutom rena och fungerande hissar. Oftast är stationerna bemannade av tågvärdar som assisterar funktionshindrade och äldre. Tågvärdar agerar även även som påtryckare under rusningstrafiken i Tokyo, något som oftast skildras i utländska medier. Rusningstrafik är tufft att åka i, men man känner sig säker trots mängden av pendlare.

Om jag var blind hade jag föredragit att pendla i Tokyo före Stockholm, utan tvekan. Eftersom blindskrift är vanligt förekommande i Tokyo, jämfört med Stockholm och Sverige. Dessutom finns det inom tunnelbanesystemen upphöjda markeringar som spår på golvet för blinda överallt, oavsett privat eller offentlig huvudmannaskap på samtliga tåg- och tunnelbanelinjer. Även användbart vid eventuella strömavbrott på grund av jordbävningar. Stopp i trafiken sker i Tokyo, och den vanligaste orsaken är att någon har hoppat, eller fallit på spåren. Jag har ingen statistik, men jag har under mina två år suttit fast en gång i tjugo minuter, så dylika avbrott förekommer.
Luftkonditioneringen i tågen är bra, vilket är ett krav för att orka pendla under sommarhettan.
Det är lättare att vara turist i Tokyo än Stockholm. Eftersom det oftast finns information på engelska (och oftast även på kinesiska, och koreanska).

Visst är befolkningsunderlaget ofantligt mycket större i Tokyo än Stockholm, där den senare nämnda staden på Upplands slätten har en internationellt sett ganska liten stadsbefolkning på knappa 900 000 invånare. Men borde vi då inte egentligen ha den vänligaste, tryggaste och renaste kollektivtrafiken?
Om jag stod på en lista till landstingsfullmäktige i Stockholm vet jag vad jag hade haft längst upp på min agenda, kollektivtrafiken.