I klassrummen händer fruktansvärda saker!

Västergötlands museum

Jag tror att jag måste förtydliga något. När vi pratar om katederundervisning så pratar vi inte om att undervisa katedern. Katedern är en möbel, man kan inte undervisa möbler. Eller, det kan man kanske..om man måste. Lite tråkigt efter en stund.

Skolkateder är en gammal möbel. Min dotter som är åtta år visste inte vad det var. Jag var tvungen att förtydliga: ”L:s (=Lågstadiefrökens) bänk”

Vad hela katederdiskussionen handlar om är att återta  ledarrollen  i klassrummet och leda undervisningen som en reaktion till 1990-talets slut och början av 2000-talets början när läraren inte skulle vara lärare utan handledare. Tiden när sjuåringar skulle forska, gärna med IT som hjälp och så lite handledning av en vuxen som möjligt. Elevernas kreativitet kunde hämnas om barnen, eller ungdomarna fick för mycket kunskaper till last. Många exempel användes för att stödja teorier (en del riktigt flummiga) om barns lärande. Till exempel som: en femåring kommer på hundra användningar av en skurhink en sjuttonåring endast en. Aha! Utbildning förstör barns naturliga kreativitet. Inför Lego på gymnasiet. (Obs! jag raljerar och överdriver för att ni ska förstå min poäng. Lego skulle kunna funka otroligt bra vid matematikundervsining på gymnasiet, med mera..)

Utmaningen för oss lärare och rektorer är att skapa en skola som ger eleverna möjlighet att utveckla självinsikter och få självförtroende och erövra kunskaper.  

Alla medel är tillåtna (inom svenska lag) men  lärare får inte överge sina elever!

I skolan ska kreativitet och kunskap och kärlek få ta plats.

Men det kräver en lärare som ger utrymme och sätter gränser. Möjlighet att få miss lyckas, och prova igen, och igen.

Och det kräver en lärare med aktuella kunskaper och mod och vilja att både ge och ta emot kunskap. Och det kräver arbetsro, vilket bland annat innebär att när någon vill tala så kräver det att någon lyssnar.

(Jag passar också på att slå ett slag för Katedersocialism. Kul värdelös kunskap kopplad till katederns historia)

Jag hade en oförglömlig franska fröken på gymnasiet, en liten käck äldre dam, som råkade ut för en katederincident. Hon blev fastklämd emellan katederen och svarta tavlan. Madame Lindgrens snurrstol började snurra okontrollerat (bus?) när hon skulle på sitt vanliga sätt smälla upp sina stilettklackar på katederen. Jag glömmer det aldrig. En liten kalufs av ett blågrått krull och ett par sylvassa stilettklackarna stack upp och en gäll röst skrek: ”Adez mois, adez mois!” Sedan dess har jag aktat mig noga för katedrar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s