Ras – ett begrepp i vems tjänst?

I Sverige finns inget behov av att dela in människor i ”raser”, eller i etniska eller religiösa grupper, vilket jag tycker är sympatiskt. Skånepolisens registrering av romer är ett undantag, och väckte ramaskri vilket är ett bevis på hur främmande och upprörande det är för de allra flesta svenskar att kategorisera människor utifrån etnisk bakgrund.
I de flesta andra länder är det betydligt vanligare. Jag glömmer aldrig när jag som ny körkortsinnehavare i USA fick lära mig att jag vara ”caucasian”, något som jag bestämt försökte hävda motsatsen till. Alternativen för inkryssning på körkortsblanketten var ”native american”, ”hispanic”, ”afro-american” och ”asian-american”! Jag hade aldrig ansett mig tillhöra en ”ras” och aldrig givet rasbetäckningar någon djupare tanke eller ens reflektion, men fick plötsligt och oförberett tilldelat mig epitetet ”caucasian”, en politisk godkänd omskrivning för ”vit”, världens härskande minoritet.

20131014-103750.jpg
Min japanska vännina tog körkort i London när hon bodde där. Där fick hon en blankett där hon ombads kryssa för att hon kom från ”Far East Asia”. Hon blev ganska irriterad och frågade ”far from who?” Antagligen ”far from London”.

Under min vistelse i Japan har jag blivit väldigt medveten om min hudfärg, mitt hår, min näsa och min längd. Jag vet hur det känns att sticka ut.

Jag har varit med om att någon har bytt plats när jag slagit mig ner sidan om dem i tunnelbana. Kanske på grund av rädsla att jag ska tilltala dem på engelska. Eller är det förtäckt rasism? Rasism existerar i både Sverige och Japan. Men de flesta är inte rasister, varken i Sverige eller i Japan. Men överallt har människor erfarenhet av rasism. En god vän här i Tokyo berättade för mig om när hon under sin uppväxt skulle göra en utlandsresa med sin skolklass, då uppdagades att en flicka i klassen hade koreanskt pass. Vilket väckte starka känslor. En del av ungdomarna uppmanades av sina föräldrar att inte umgås med flickan, men min vän uppmanas istället av sin mamma att ta hand extra hand om flickan. Jag tror att uppfostra barn till empati och nyfikenhet på det okända, är det bästa botemedlet mot rasism. Den resan börjar i hemmet och i skolan.
Även media spelar en stor roll, kunniga – språkligt och kulturellt kompetenta – journalister och nyhetsbevakare, kan undvika stereotyper och begränsande etnocentriska perspektiv.

I min dotters internationella skolvärld har människor status om de har en blandad biologisk och erfarenhetsmässig bakgrund. Den flicka som min dotter beundrar mest just nu, är en flicka som kan skryta med ”fem nationella delar”. Flickans rotsystem förgrenar sig på tre kontinenter, i hemmets talas två språk och praktiseras två religioner, en sann polylingual uppväxt. Vilken status polylinguala människor har i ett samhälle vittnar om graden av öppenhet, nyfikenhet och toleransnivån som existerar i samhället. Jag vill hävda att nivån på de ovannämnda är ett symtom på hur ett samhälle klarar omställningen till en global öppen och humanistiskt värld.

Japan har en historia som ett mycket slutet land, Japan öppnade för handel en sväng i mitten av 1800-talet men framförallt efter andra världskriget. Tiden efter andra världskriget var en period då den japanska självkänslan var svårt stukad, vilket obönhörligen ledde till en vilja att ompröva gamla förlegade strukturer, iallafall i viss mån. Som ett resultat av den långa amerikanska ockupation efter andra världskriget uppstod många blandade äktenskap. Det historiska perspektivet är väldigt viktigt för att kunna förstå det japanska samhället, såväl som den geografiska och språkliga. Efter andra världskriget uppstod troligen begreppet ”hafu”.
”Hafu” är ett vedertaget begrepp i Japan och innebär att man är halv japan och halv något annat. I Japan föds det cirka 20 000 barn varje år från blandade äktenskap, och siffran ökar varje år i vår alltmer globaliserade värld. Många föräldrar med denna bakgrund väljer internationella skolor till sina barn, där statusen för barnen är högre. En internationell skolmiljö ger även barnen möjlighet till att lära sig båda sina språk, sina skilda traditioner, och umgås med andra barn från blandade familjer, eller med barn vars familjer har internationell bakgrund.
Här nedan en länk till en trailer till en ny som har premiär nu i oktober i Japan och som tar upp svårigheterna men också glädjen att leva som ”hafu” i Japan. ”Hafu-the film”

I Japan pratar man gärna om människors blodgrupp, lite skämtsamt men med en allvarlig underton. Det görs på samma sätt som vi brukar fråga om någons horoskop, för att bedöma deras personlighet. Till exempel är blodgrupp 0 finast, och något som man gärna uppger i sitt CV eller vid en anställningsintervju. Eftersom människor med blodgrupp 0 anses vara lagspelare, anpassbara, och jämna i humöret. Mest opålitliga är människor med AB blodgrupp eftersom de anses lynniga, och riskerar att ha en lättare ”personlighetskluvning”. Positiva egenskaper som människor med AB blodgrupp dock besitter är en konstnärlig begåvning och så lär de vara de trevligaste sällskapsmänniskorna.

Blodgrupp, hudfärg, hårfärg, ögonfärg, spelar det någon roll? Ja, när man skiljer sig från det som anses norm, när man är onormal. När skoaffärerna inte har skor i storlekar över 38,5, när man inte kan hitta byxor, när frisörerna skakar på huvudet när man ber dem färga de grå hårrötterna. Men i mitt fall är det småsaker, trivialiteter. Något att skoja om. Men i många fall är kategorisering, systematisering och i värsta fall, katalogisering av människor vidrigt och kan aldrig leda till något gott, tvärtom, till stigmatisering och utanförskap.
Min mamma sa en gång att de vackraste människorna bär oftast spår av minst två världsdelar. Det kanske stämmer. Men i vilket fall som helst, det finns bara en ras, nämligen människa, och den kommer i många olika varianter – och precis som växter, har vi blivit präglad av vårt klimat och vår uppväxt, och kultur, vilket ger oss mångfald och skönhet. Men all skönhet sitter på ytan, och betraktelser vittnar om kulturell hemvist.

Som skandinav i Japan kan man anses vara storfotad, långnäst, stor, hårig och svettig. Man är annorlunda, man blir ofta uttittad, man skiljer sig från mängden. Men det spelar ingen roll om man känner sig välkommen och delaktig i samhället. Det är viktigast.

20131014-112821.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s