Reflektioner från Tokyo

Jag trivs bra i Tokyo, men utmaningarna är stora. Språket är svårt, vilket japanerna är de första att hålla med om. De sliter hårt i skolan för att lära sig sina tre skriftalfabet, hirigana, katakana och kanjis.
Kulturen är också annorlunda och jag gör bort mig hela tiden. Jag känner mig som ”Mamma Mu” väldigt ofta. Många kulturkrockar och missförstånd, hela dagarna. Att handla tar en halv dag. Jordbävningshotet är alltid närvarande.
Men jag är förälskad i Tokyo! Alla skyskrapor, pulsen, syrsorna, den internationella atmosfären och köket. Det är spännande. Jag är också fascinerad av den japanska kulturen och sättet att leva.
Det är väldigt privilegierat att få prova på att få leva i en annan kultur i en helt annan del av världen, och väldigt utmanade på massor av olika sätt.

Men som politisk medveten världsmedborgare och kvinna kan man inte låta bli att göra visa reflektioner.

Till exempel att det är lättast att leva i Japan om du är japan, och helst en manlig sådan.
Som kvinna reagerar man på skillnaderna mellan kvinnors situation i Japan och i Sverige. Min man har berättelser från näringslivet i Japan om oerhört kompetenta kvinnor som blir omspringa av män pga av kön, enbart. Vilket även händer i Sverige, men inte som regel utan mer undantag.
Jag har via Facebook fått kontakt med en kvinna i Tokyo, som för tillfället är i Sverige för att lära sig om kvinnor i politiken. Vi ska träffas när hon kommer tillbaka till Tokyo och kanske kan jag vara behjälplig. Hon vill bygga upp ett kvinnligt politiskt förbund inom Liberaldemokraterna här i Japan. Jag drömde om att starta Liberala Kvinnor på Värmdö, men nu blir det Tokyo istället! Känns spännande och roligt och jag hoppas att jag kan bidra. Mina intentioner var också att skriva en artikel om kvinnor i politiken i Japan och försöka få det publicerat. Att nätverka internationellt är bra och utvecklande i politiken – dels för att möta en global värld, och att lära av varandra – men även för att ha roligt och lära känna varandras kultur och livsvillkor.

“There is a special place in hell for women who don’t help other women.”

(Keynote speech at Celebrating Inspiration luncheon with the WNBA’s All-Decade Team, 2006)”
― Madeleine Albright)

I Japan är det endast 10% kvinnor i beslutande politiska församlingar, vilket placerar Japan på 134 plats bland 186 stater, vilket är pinsamt för en världsledande ekonomi. Jag är övertygad om att en del av Japans stagnation på världsmarknaden handlar om att man sitter fast i gamla politiska maktstrukturer. Halva världen består av kvinnor, vilket är hälften av alla medborgare. Jämställda länder skapar inte bara högre livskvalitet utan även bättre fungerande marknadsekonomier, där kvinnor tas på allvar som konsumenter och företagare.

På ett personligt plan, upplever jag för första gången i mitt liv hur det är att vara minoritet. Min son berättade efter sitt halvår i Afrika att alla skrek Muzungi, efter honom. Muzungi betyder ungefär ”vit man”. Här skriker ingen efter en, men många tittar, och barn pekar gärna och kommenterar ljudligt och högt. Mig besvärar det inte så mycket, men min dotter tycker att det är lite jobbigt eftersom hon gärna vill smälta in och vara så japansk som möjligt. Hon blir lycklig när hon ser någon vit och då skriker hon ”mamma, titta en ‘ljusing'”. Hon blir till och med lycklig när hon ser indier, vilket är betydligt vanligare. Känns skönt när det är fler minoriteter. Min dotter blir också väldigt irriterad om någon tar oss för turister. ”Jag bor faktiskt här!”
När vi är i turistkvarter finns det fler vita och då ler hon söt mot alla, men de flesta är turister och ganska ointresserade.. Många ganjis, icke japaner boende i Japan, försvann efter Fukushima 2011, vilket gör att många japaner idag kallar dem ”flyjins”, istället. Kanske finns det en besvikelse för att icke-japaner fly i svåra tider, istället för att vara solidariska?

Hur är det då att tillhöra en minoritet i Sverige? Och vad innebär det att vara svensk? Hur ska man vara för att betraktas som svensk? Enligt Qaisar Mahmood, sitter svenskheten i utseendet, länk. Vilket jag tror stämmer. Länder som USA, Kanada och England upplevs mer internationella och kosmopolitiska eftersom en amerikan, kanadensare kan vara etnisk asiat, afrikan, eller causican race– (ett ord som det inte finns översättning för på svenska, inte för att vi är så fördomsfria utan därför att vi lever i ett homogent samhälle, och har en kort historia med invandring utanför Europa).

Men världen håller på att förändras, och identitet och tillhörighet är ”rörliga” begrepp. Sverige såväl som Japan går igenom transformeringar, påskyndade av en global världsekonomi.
Processen att göra sina länder mer öppna och anpassade till en global marknadsekonomi kräver mycket av ländernas politiker och deras politiska system.
Japan måste öppna upp mer. Japan har OECD världens lägsta arbetskraftsinvandring, vilket märks. Samhällen med stor utländsk inflyttning förändras snabbare och är mer dynamiska, och bidrar till mer frihandel och ekonomisk tillväxt.

Men jag vill återkoppla till begreppet caucasian, ett vanligt begrepp i större delen av världen, men okänt för de flesta svenskar. Jag glömmer aldrig första gången jag hörde ordet caucasian. Det var i Washington DC och jag var 19 år och hade precis kört upp för att få mitt körkort. Mannen bakom disken som skulle utfärda mitt körkort gav mig en blankett att fylla i, vilket jag gjorde, men stoppade vid frågan om min ”ras”, där det fanns afroamerican, asian, hispanic american, native american och caucasian, att välja på.
Jag gick fram till luckan och sa att jag inte visste hur och vad jag skulle kryssa för. Mannen bakom disken, bad mig gå och titta mig i spegeln… Det kändes konstigt att plötsligt tillhöra en ”ras”. En ras uppkallade efter ett geografiskt område som skiljer Europa från Asien. Jag hade sett mig själv befriad från ras, plötsligt hamnade jag i ett fack.
Som vit europé upplever jag det tydligt här i Japan, mitt utseende gör att jag hamnar ”utanför” och inte ”innanför”, det japanska ”facket”.

Hur kommer man in i det japanska samhället? Och gör man det någonsin till fullo? Det viktigaste är språket, tveklöst. Därför kommer det här halvåret handla om att plugga japanska! Språket är nyckeln till ett samhälle. Vi har också turen att få japanska vänner via min mans jobb vilket också är viktigt för att känna gemenskap. Där kan vi i Sverige bli bättre, bjuda in ”nykomlingar” istället för bara umgås med bekanta och vänner sedan barndomen. Vänner som har samma bakgrund, klass, religion och språk, utmanar inte en som människa, som vänner med helt annorlunda bakgrund och livserfarenheter i bagaget, gör. Sådana vänskaper är väldigt inspirerande och givande. Bjud in och bjud hem varandra mer, skapar ett vänligare och mindre fördomsfullt samhälle.

Vad är det bästa att vara? Om man vill ha ett bra liv? En bra start är att vara man, ung och vit, länk .

But times, they are a’changing…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s