Desto mindre pedagogik desto mer psykologi

 I SVD har det varit en mängd artiklar och debattinlägg om diagnoser i skolan. Vi som arbetar i skolan märker att antalet diagnoser har ökat. Idag får man ofta en bunt bilagor och diagnosutredningar i handen, samtidigt som man tar emot eleverna. Skall man börja med att läsa bilagor och utredningar eller skall man börja med att lära känna eleven? Ja, lärarens mål är att nå eleven, nå fram till eleven så då borde ju det naturliga svaret vara – läs utredningen. Fast ibland vill man vänta.

Frågorna är många. Varför ökar utredningar och diagnoser lavinartat? Hur möter man bäst dessa elever?

Två olika vägar som man kan gå på samtidigt är:

Utveckla ett  undervisningssystem, som tar hänsyn till både hjärnans utveckling (diverse hjärnforskare i Sverige har propagerat för detta bland annat Prof. Martin Ingvar) och utvecklingspsykologi. Dvs vi vet att överordnade funktioner som abstraktionsförmåga, planerings- och organisationsförmåga hos barn utvecklas tidigast i 10-årsåldern, hos en del mycket senare. Mer flexibel skolstart tror jag skulle vara bra, eventuellt kräva att barn föda sept-dec väntar med skolstart till nästa år då de har fyllt sex (sju)år. Att följa sin åldersgrupp har blivit en helig ko i Sverige, en ko värd att slakta.  

En tillbakagång till mer lärarledd undervisning dvs ”gammaldags katederundervisning” kan vara bra för alla barn. Klassrumsmiljön blir lugnare och barn med koncentrationssvårigheter skulle må bättre. Mer plugg innebär mer minnesträning, mer utantilläxor med mera vilket har försvunnit i skolan de senaste åren för mer sökande av kunskap under fria former.  Men ”plugg” främjar hjärnans utveckling och skapar system i en rörig värld.

Dessutom, all forskning säger samma sak: ett tydligt pedagogiskt ledarskap är en framgångsfaktor för skolor. Vi i skolan behöver bli bättre på att ta till oss forskningen och se vad som är framgångsrikt, för att få till så mycket lärande och kunskap som möjligt. Våga utmana och förändra undervisningen, för mycket går på slentrian.

Skolan innehåller alla barn, vissa barn är drömmande, svårt att fokusera och koncentrera sig, en del barn behöver tid. Skolan är en kollektiv lösning på individuella prestationer. Det går att individualisera men inte hur mycket som helst.  

En kollega kom till mig och berättade att en elev som hade varit i Sverige sammanlagt i två och ett halvt år hade fått en dyslexi diagnos efter ett års vistelse i Sverige. Min kollega tog för givet att testet hade gjorts på elevens modersmål, men ack nej, utan på svenska.

Är diagnos ställandet en indikator på lärarnas sjunkande auktoritet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s