När jag läste klar min magisterutbildning så ingick jag i en seminariegrupp där mötesdeltagarna var okända för varandra. Under presentationen så stelnade en deltagare till när jag presenterade mig och min skola. Hon sa ”du kände min son” och sedan sa hon hans namn. Vi började båda att gråta. Sedan höll vi hand och tårarna föll en lång stund. Det fanns inga ord som kunde trösta. Jag sa att jag var ledsen att jag påminde henne om hennes son. Men då sa hon att hon var glad att få träffa mig. Hon tyckte om att få gråta och dela sorg och minnen en stund utan att behöva förklara.

Vi måste våga prata med varandra även när vi inte har ord.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s