Nationalism – mänskligt eller sjukligt?

Cecilia Wikström är europaparlamentariker, präst, och folkpartist. Hon är en folkpartist jag är stolt över. Men jag känner förbryllan efter ha läst hennes senaste krönika i vår medlemstidning. Hon hyllar samernas förmåga att gå förbi nationalism (alltså riksnationalism såsom finsk, rysk, norsk och svensk same) och enas över nationalismens gränser som samer. Hon tycker att samernas gemenskap, att gå förbi nationer och in i den samiska identieten är en förebild för EU.

Hmm, det är nationalism om något, att söka sin identitet i språk, kultur, religion och territoriell tillhörighet.  Det är inte avundsvärt men det är mänskligt och ger oss människor riktning i en osäker värld. Nationer, stater och unioner är konstruktioner, som några känner sig hemma i och vissa utanför på grund av religiös tillhörighet eller hudfärg…  Tänk på Belgien; Flandern och Vallonien, Israel; judar, palestiner och kristna, Sydafrika; vita och färgade. Vem är svensk? Vem är europé? Vem tillhör och vem får inte vara med?

EU:s problem är alla nationers fasthållande vid sitt politiska system, sin religion, sin kultur, sitt språk, sin flyktingpolitik och sin valuta. Man måste försaka något för att kunna utveckla något nytt och gemensamt.

Offra något för att vinna något. Som att gå in i en relation,  man måste ge avkall på vissa saker, för att kunna ge den andra möjlighet att få plats. Ej utan smärta.

Jag bodde utomlands i min ungdom under en längre period, mer än ett år, och jag längtade efter mitt språk, svenskan. Ljudet av språket, melodin, sånger, att viska kärleksförklaring på svenska… Jag såg ”Fanny och Alexander” på TV i USA och alla ”mina” svenska skådespelare var dubbade till rå amerikanska. Jag längtade hem.

Jag är så glad att jag kommer från ett litet land. Vi från lillepluttländer måste vara ödmjukare än amerikaner, ryssar och fransmän. Vi måste lära oss om andra länder, andra språk, andra religioner för att förstå världen omkring oss.

Jag känner en chilensk man, Sergio, han är född i Santiago men hans barn och barnbarn är födda i Sverige. Han berättade för mig om obehaget han upplevde när hans barn och barnbarn identifierade sig som chilenare när han såg sig som svensk! ”Dom har inte ens varit i Chile, Amie” Vilken identitet väljer vi och varför?

Jag frågade Peter från Kenya som har bott hos oss en tid om han var ledsen att Kenya inte var med i fotbolls VM? ”Nej, Amie,, Afrika är med, det räcker…” Kanske ska vi tänka lite likadant, Sverige är inte med men Europa är med, det räcker…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s